Förhöret

Hjärtat slår så hårt att revbenen skakar, men det enda jag kan fokusera på är blodet på min
kind som nu rinner. Mina knogar är en färg blandat med brun och röd, och handlederna
svider rejält på grund av de silvriga handbojorna som sitter hårt omkring dem. Varje gång
blicken faller ner på mina gulfläckiga händer tänker jag genast tillbaka på de beniga
händerna som för bara några timmar sen, höll ett hårt grepp omkring min hals. Hennes
trasiga skrik och arga svordomar ekar fortfarande i mitt huvud. Jag får om och om igen
ögonkontakt med en ung tjej som jag inte känner igen, i reflektionen i vattenglaset framför
mig. Hennes emeraldgröna ögon glänser med mörkblåa ringar under dom. Hon har flera
klösmärken i ansiktet och ett stort rött märke på halsen, likt en hand, som nu börjar skifta till
en nyans av blå. Det svider till i hjärtat när jag märker att det är mig själv jag ser. Jag tar ett
djupt andetag innan jag gör ett försök att dricka ur vattenglaset, med hjälp av mina skakiga
händer. Vattnet är ljummet och jag gör en grimas som svar.

Plötsligt slås den svarta metall dörren upp i en hastig fart. In genom dörren kliver först en
doft blandad av besk kaffe och gammal gubb-parfym, sedan en lång man med knappt något hår på skallen och klädd i en blå kostym. Med en smäll stänger han dörren innan han sätter sig på stolen framför mig. Tystnaden är högljudd, den nästan ekar i rummet. Med blicken fast på mina iskalla händer och huvudet lågt, hör jag hur han suckar högt. Tystnaden bryts i några sekunder när något dras mot bordet. Jag kollar upp genom mitt smuts-blonda hår och ser en liten lurvig handduk ligga framför mig. Jag kollar på polisen med en frågande blick innan han svarar med att peka på sin kind. Alla frågetecken som var i mitt huvud ändras till en glödlampa när jag återigen tänker på min blödande kind.

Under tiden jag lägger den ljusgråa handduken mot min kind bildas en stor klump i halsen.
Ögonen svider till, men jag känner mig inte ledsen. Jag känner mig besviken. Hur kunde min
bästa vän göra såhär mot mig? Personen jag delade min godispåse med som barn. Kompisen jag alltid sov över med. Vännen jag alltid skrattade med tills magen krampade ihop sig till en knut. Människan jag växte upp med.

Oväntat faller en tår ner min kind. Jag gråter inte. Jag har bara inte blinkat på ett tag, det är
vad jag säger till mig själv i alla fall. Snabbt torkar jag undan tåren med min hand, men
märker fort att den är kladdig. Äcklad av den kladdiga känslan mot min hud kollar jag raskt
på min hand. Hela handflatan är täckt av torkat blod vilket gör mig illamående. Med en stark
kräkning känsla i halsen börjar jag känna på mitt ansikte. Vart blöder jag så här mycket?

- Jag förstår att det här är jobbigt för dig men du måste verkligen försöka svara på
frågorna jag ställer, annars kommer vi ingenstans med det här, förklarar polisen med
en lugn, fast irriterad ton.
Det heta blodet som forsar inuti mina blodådror fryser till is. Frågor? Har han försökt prata
med mig? Frågorna växer större i mitt huvud och jag har svårt att hitta den där glödlampan
igen. Varför ska jag sitta på förhör när det var Astrid som bröt mot lagen och inte jag? Varför är det jag som har handbojor så hårt omkring mina handleder att blåmärken formas, och inte hon? Jag blundar som ett försök att fokusera på alla bokstäver som faller ur mannens mun.

- Ja, absolut. Förlåt. Vad var det du sa nu igen? frågar jag polisen och öppnar ögonen.

Polisens mun öppnas igen men jag hör ingenting. Hjärtat börjar slå hårt mot bröstkorgen
igen och jag känner hur mitt ansikte blir varmt. Varmt av ilska. Den ledsna känslan som har
påverkat mig under några timmar börjar nu bytas ut mot en aggression, vilket har suttit
långt inne i hjärtat. Den flintskalliga mannen framför mig fortsätter att babbla men hans ord
existerar inte i mina öron. Jag måste veta vart min Astrid är, vart min vän är. Jag vet att vi
har bråkat, och att jag ser ut som jag gör nu, men hon är min bästa vän. Vi måste kunna
prata med varandra. Jag vill veta hur hon mår.

- Jag måste verkligen prata med Astrid, avbryter jag polisen mitt i en mening.

Polisens mun är fortfarande öppen men den rör sig inte. Hans mörkbruna ögon blir större
men hans pupiller är små. Jag märker hur hans adamsäpple åker upp och ner innan han
stänger sin mun, som nu bildar en smal linje på hans ansikte. Han ser livrädd ut. Jag vet att
min vän inte betedde sig moget eftersom hon valde att använda våld i vårt bråk, men jag tror att hon har lugnat ner sig nu. Nervöst börjar jag bita på mina naglar men slutar genast när smaken av järn börjar spridas i min mun.

- Frida, börjar polisen sin mening långsamt. Extremt långsamt.

Ja, Frida är mitt namn men varför pratar du så otroligt långsamt vill jag fråga honom, men
jag sitter bara tyst. Jag sa en enkel "ja eller nej" mening, varför är han så dramatisk? Polisens
ögon vandrar omkring i rummet, som om han letar efter de rätta orden i sin hjärna. Till slut
faller hans ögon i mitt vattenglas djup, därefter möter hans ögon mina.

- Din vän är död, Frida. Du mördade Astrid, förklarar han för mig.

Novell av Josefin 8B, en av vinnarna i novelltävlingen på högstadiet.