Som en nål i en höstack

"Please take your seatbelts on, we're now going in for landing in Stockholm, Sweden."
Flygvärdinnans röst ekade i högtalarna. Jag var sjukt trött på det eviga surrandet och tystnaden, så jag tyckte att det var skönt att vi skulle vara framme snart. Tydligen var det inte så många som reste så här års. Jag kände hur det pirrade i hela kroppen, snart skulle jag få träffa Alex igen! Det hade gått lite mer än ett halvår sedan hon åkte hem nu. Jag hade längtat hur länge som helst nu, tänkt på henne varje dag. Jag hade haft fullt upp med mina universitetsstudier och Alex varit helt uppe i att ta ifatt allting hon hade missat i höstas när hon åkte till Australien. Äntligen hade vi lyckats hitta en vecka som passade oss båda. Det var i alla fall vad jag trodde.

Vi hade bestämt att hon skulle möta mig i ankomsthallen på Arlanda, men när jag hade hämtat min incheckade väska och gick ut i det nästan folktomma rummet var det ingen Alex där. Ingen Alex som sprang fram för att krama mig. Ingen Alex som ville höra allt om resan och sedan hjälpa mig att bära mina väskor. Först tänkte jag att Alex kanske bara var sen, så jag satte mig och väntade. Ljuset förändrades och det gyllene solljuset studsade på min resväska. Min mage vrålade, så jag bestämde mig för att köpa en sallad på något som hette Pressbyrån som fanns på flygplatsen.
"Hej, du har kommit till Alex, lämna ett meddelande efter tonen."
Jag hade tagit en kurs i svenska på universitetet, så jag förstod vad telefonrösten sa. Men jag undrade fortfarande varför hon inte hade kommit än. Till slut gick jag ut från flygplatsen och tog en taxi till närmaste hotell. Hade jag tagit fel vecka eller hade Alex totalt missat att hon skulle träffa mig? Jag tänkte på den lilla sköldpaddstatueringen hon hade i nacken. Den lilla gröna sköldpaddan med ett turkost skal. Hon hade gjort den när hon var på Bali i vintras, det påminde henne om vår tripp till Stora Barriärrevet, berättade hon senare när jag såg den för första gången, när hon hade satt upp håret i en messy bun och diskat efter maten första gången hon var i min lägenhet. Hon hade saknat mig när hon var på Bali. Jag ville se den tatueringen igen. Typ nu. 

Jag lämnade mitt bagage på hotellet, för att sedan hitta en restaurang så att jag kunde äta något. Det var en underdrift att säga att maten under flygresan var horribel. Köttbullar och potatismos var tydligen väldigt svenskt och jag hade hört att IKEA var det bästa stället att äta det på. Först mat, sedan börja leta efter Alex.

Jag hade ingen aning om hur stort Stockholm var. 1 miljon kanske inte låter så mycket för en person som mig, som bor i Sydney med drygt 5 miljoner invånare. Men att leta efter en specifik person i en storstad är inte enkelt. Vid den här tidpunkten hade jag ingen aning om hur enkelt det var att hitta svenska personers adresser online, så jag började helt enkelt leta på det traditionella och manuella sättet. Genom att fråga folk på gatorna. Det skulle visa sig bli svårare än jag någonsin hade trott.

Jag var van vid trevliga och hjälpsamma australiensare, men svenskar var betydligt mer otrevliga än jag väntat mig. Min svenska kanske inte var den bästa, men jag gjorde mitt bästa.
"Ursäkta, vet ni var den här tjejen bor?" frågade jag några tonåringar i Kungsträdgården medan jag visade en bild på Alex på telefonen.
"Fråga Google smarto" svarade en av dem medan de fortsatte scrolla på sina mobiltelefoner och fnissa tillsammans.
Jag hade inte riktigt uppfattat vad tonåringen hade sagt, men jag visste vad Google var. Vad hette Alex i efternamn? Var det Johansson? Jag provade att googla på Alex Johansson, och fick såklart tre tusen miljoner träffar. Jag provade igen, den här gången med Alex Johansson Stockholm. Fortfarande alldeles för många träffar. Tredje gången gillt, Alexandra Johansson Stockholm. Första träffen: Alexs Facebookkonto. Andra träffen: Hennes Instagramkonto. Tredje träffen: Hitta.se.

Jag visste att hitta betydde "find" på engelska. Det lät ju perfekt! Det visade sig att det var en hemsida där man kunde söka upp människor och hitta deras adress, telefonnummer och ålder. Alexandra Johansson Stockholm gav fem träffar. Tre av dem var i 30-årsåldern, men det fanns två som var 18 år gamla. Vad hette Alex i mellannamn nu igen? Barbro och Alice var det, hade jag för mig. "Alexandra Barbro Alice Johansson, 18 år, bor i en lägenhet på Södermalm i Stockholm." Det fanns en adress där också, och den låg mycket riktigt på Södermalm. Jag tog tunnelbanan till Södermalm. Svetten pärlade sig i pannan, det var folk överallt på tunnelbanan. Barn skrek, hundar skällde, människor pratade. Det var smutsigt på golvet, det luktade unket. "Måtte det gå fort att komma fram" viskade jag.

Tunnelbaneresan tog 10 minuter. Det hade varit de 10 värsta minuterna i mitt liv. Jag hade varit nära att krossa rutan och bara hoppa ut flera gånger. Det hade känts som om jag var en sill i en sillburk. Aldrig mer. Jag gick ut från stationen och hamnade vid Hornstull. Det var en väldigt lång gata och jag skulle gå över hela Södermalm för att komma hem till Alex.
"36, 34, 32, 30, 28. Ja!"
Jag gick in i lägenhetshuset, det var varmt. Lukten av nybakade bullar trängde in i näsan. På postfacken stod det olika namn. Svensson, Rehn, och där, Johansson, Våning 3. Jag gick upp för trapporna, mina ben var blytunga efter den långa promenaden. Det gick långsamt. Kunde Alex inte ha bott på första våningen istället? Klaga inte, Ed. Var glad att du nästan är framme istället.

Äntligen uppe. Jag tvekade när jag skulle knacka på, tänk om hon inte skulle vara hemma?Eller om jag trodde att det inte var någon hemma och gick, och sedan öppnas dörren. Det skulle vara något av det pinsammaste någonsin. Jag tog mod till mig. Knappen var sval mot mitt finger. Jag höll andan. Tänk om hon inte ens ville ha mig här?
Dörren öppnades. Det första jag såg var Alex leende, precis som jag kom ihåg det. Det hade varit som att hitta en nål i en höstack. Jag hade äntligen hittat min nål i höstacken. Min Alex.

Novell av Martina 9D, en av vinnarna i novelltävlingen på högstadiet.